Min psykolingvistiska upptäcktsfärd har nu kommit in på ämnet om språkets inverkan på kreativiteten. När jag sitter och skriver fastnar jag ibland i sökandet efter ett ord. Ni vet, på tungan, på fingertopparna. Jag sitter och funderar på hur det förbannade ordet lyder och det intressanta är att samma sekund som jag ger upp och verbaliserar min frustration muntligen i till exempel en fråga, så kommer jag på vilket ord jag söker. Nu skulle man kunna tolka det här som att jag ställde frågan för tidigt, att jag skulle ha hållit ut en tiondels sekund till innan jag störde min omgivning. Men är det inte märkvärdigt att jag alltid lyckas fundera precis så länge som jag borde minus precis en tiondels sekund? Ibland har jag ju funderat i en sekund, ibland i fem, ibland i nio, och varje gång skulle ordet just hoppa ner från tungan innan jag gav upp min kamp. Så otur kan man bara inte ha. Det måste finnas en annan förklaring.

Fenomenet skulle kunna bero på att man tänker bättre när man använder språk. Genom att formulera orden runt det som man inte kommer på så verkar ens inre lexikon liksom falla på plats. Det här har också visats i studier där folk har försökt lösa andra problem, som inte nödvändigtvis har med språk att göra (*).

I ett sådant experiment har man bett två olika grupper att lösa ett problem. Den ena gruppen ombads att presentera en enda lösning, medan den andra gruppen ombads att presentera så många lösningar de kunde komma på. Resultaten visade att den andra gruppen kom på många lösningar som var bättre än den första gruppens, även om de förstås också presenterade några lösningar som var urkassa. Detta tolkar jag som att man har större chans att lösa problem om man får säga allt man kommer på, och man slipper få sina yttranden värderade direkt.

Vidare finns det också  experiment där personer individuellt har försökt lösa problem, och där vissa har ombetts tala högt för sig själva om hur de resonerar. Genom detta har man velat undersöka vilken roll språket spelar för problemlösandet, och det har visat sig att metoden inte riktigt fungerar för att samla in alla delar i försökspersonernas tankeprocess. Om däremot problemen har varit av språklig karaktär, istället för till exempel geometrisk, har försökspersonerna dragit nytta av sin verbala förmåga.

Ett tredje experiment var ett ganska klassiskt intelligenstest, där försökspersonerna skulle avgöra om en viss geometrisk figur var en del av någon av ett antal andra geometriska figurer. Det här testet visade, fascinerande nog, att försökspersonerna klarade att lösa uppgifterna icke-verbalt så länge de var enkla, men när uppgifterna blev svårare tog de språket till hjälp.

Det finns säkerligen otaliga experiment som undersöker språkets roll i problemlösning. Det verkar som att det mesta pekar mot att vi kommer fram till bäst lösningar när vi får diskutera problemen, allra helst med någon annan, men i värsta fall med oss själva. Antagligen spelar våra egna språkliga uttryck stor roll för vår förståelse.

(*) Alla dessa experiment har jag läst om i Tal & tanke, ISBN: 91-38-60042-0, kapitlet ”Monolog, dialog och tänkande” av Erland Hjelmquist.

Huvudnot: Har ni tänkt på att det verkar ha funnits en tid innan skriften uppfunnits? Tänk om människan  uppfinner ett tredje sätt att uttrycka språk, vid sidan av tal och skrift.

De senaste två inläggen har jag ägnat åt skillnaden mellan tal och skrift. Jag har skrivit allt jag kunnat komma på, med kanske lite för lite urskiljning för att få något nobellpris. Mer om detta fenomen kommer i ett senare inlägg. Till viss del, även om en eftertänksam person kanske skulle hävda att det är stört omöjligt att göra något annat, kan man kanske påstå att jag borde ha tänkt innan jag bloggade. Istället kommer här en tredje kommentar om paret tal och skrift.

Många är de språkbeskrivare som understryker att talet är den primära språkformen. Tal uppkom samtidigt som språkförmågan, och man skulle nästan kunna påstå att de är samma sak. Det här skulle medföra att skriften är talets lillsyskon, vilket samma språkbeskrivare också brukar hävda. Man ser det, påstår de, i att även skriftspråket menar att det ”säger” saker, ”talar om”, ”yttrar” och så vidare. I en snäv definition måste man förstås ge dem rätt. Men i en pragmatisk: vad är det i ”säger” som måste vara kopplat till talorganen, när man också kan använda det för skriftliga utsagor? De menar antagligen att man använde det ordet för tal ursprungligen, och att det nu har smittat av sig på skriften. Jag vet inte om man kan vara säker på det. Kanske har vi alltid påstått att vi säger saker i skrift.

Vad som är säkrare är dock att man sällan påstår att man ”skriver” saker i tal. Man använder inte heller skrivmetaforer som ”se ovan”. Det är rätt. Men. Personer med coolhetskomplex brukar ju gilla att komma överens om vad som är råtöntigt. De brukar till exempel avsky särskrivningar, strumpor i sandaler och – ! – personer som talar i skriftmetaforer. Att göra citationstecken i luften för att understryka att man använder ett ord ironiskt eller på annat sätt med speciell betydelse, det är typ det absolut nördigaste som finns. Inte heller blir Percy Nilegård krönt skolans coolaste katt när han använder sin klassiska frågeinledare ”fråga kolon”. Lite mindre stigmatiserade är uttryckssätten då vi alluderar till övriga skiljetecken, som när vi i vardagstal lägger till ordet ”frågetecken” när vi märker att det inte framgick att det vi sa var en fråga, eller när vi försöker avsluta en diskussion genom att säga ”nu sätter vi punkt för det här”. På samma sätt har all IT-kommunikation gjort att vi gärna talar i förkortningar, på ett sätt som jag (med tidigare brasklapp) inte tror att man gjorde förr: vi säger ”lol” till och med på svenska, utan att ens tänka på utläsningen av förkortningen. Det är extra tydligt med förkortningen ”ftw”, som används i yttranden som ”språkpsykologi ftw!” och betyder ”är lika med bäst ingen protest”, men enligt mina personliga undersökningar är det inte så många som har en uppfattning av vad bokstäverna står för. En del säger att det står för ”for the win”.

Det är kanske värt att understryka att vi inte hittar särskilt många svenskspråkiga förkortningar av detta slag, varken i talspråket eller i skriftspråket. Möjligen kan man tänka sig att använda ”[tex]” eller ”[e-te-se]” på ett lagom ironiskt sätt i talspråket, men de kommer aldrig att vinna sådan mark som ”omg” eller ”wtf” redan har. De kommer dessutom från olika ordklasser: de typiska chattförkortningarna som vi lånat från engelskan (omg, wtf, lol, rofl, lmao, ffs) används som interjektioner, medan ”t.ex”, ”etc” och de andra snarare har grammatiska funktioner och inte uttrycker någon särskild information.

Så vad är det jag egentligen vill säga? Jo, detta.

• Det är sant att talet kom före skriften, och att talet är en mer grundläggande språkform än skriften.
• Vi använder ibland ord för tal för att beteckna sådant som är skrivet (att säga, att tala om).
• Jag tror att ju mer skrift vi använder i vårt lediga liv, desto mer kommer vårt lediga tal att påverkas av skrift (framför allt med interjektionsförkortningar).
• Det är framför allt i ledigt språk som man använder ord för tal i skrift och ord för skrift i tal.

Slutligen vill jag leverera en särdeles ogrundad språkprognos: Teleman skriver ju, som jag tidigare refererat, om skillnaderna mellan talspråk och skriftspråk. Detta rörde tydligen upp någon slags känsla i mig, och jag menade att den nya tidens lediga skriftbruk är ett bevis på att det är mycket mindre skillnad mellan talspråk och skriftspråk än vad många framställningar medger. Jag menade att det är sammanhangen där språken används som bestämmer tonen och korrektheten, inte själva skriften eller talet. Det är också vad som fortfarande är andemeningen med denna bloggtrilogi. Min prognos är inte att vårt informella skriftbruk  kommer att påverka vårt skriftspråk. Vi kommer inte, som paranoida trendofober ibland verkar tro, börja skriva smajlisar i doktorsavhandlingar. Vi kommer fortfarande klara av att skriva professionellt och stilsäkert (även om stilmallen förstås kommer rucka på sig, som den alltid gör), och vårt informella skriftbruk kommer bara vara ett tillskott i vår personliga språkrepertoar. Men vårt informella skriftbruk kommer att få följder, och här kommer den särdeles ogrundade prognosen: distinktionen mellan talspråk och skriftspråk kommer att bli mindre och mindre viktig. Till slut kanske vi inte ser någon större skillnad än att man skriver med händerna och talar med tungan.

För sisådär 45 minuter sedan skrev jag ett inlägg om ett exempel på en överdrivet dikotomisk beskrivning av skillnaderna mellan tal och skrift. Jag känner att jag inte riktigt fick till det.

Visst finns det en del dikotomiska skillnader mellan tal och skrift. En sådan är ju att man inte kan skriva utan ett verktyg, vilket innebär att skriften alltid kommer att vara skild från våra mest primära instinkter. Det att vi alltid använder verktyg (oftast papper eller någon slags datorskärm) gör också att skrift har betydligt bättre förutsättningar att sparas för omvärlden. Jag har visserligen haft väldigt förtroliga msn-konversationer, men det finns ändå möjlighet för en utomstående att tjuvläsa den fortfarande. Den skriften är kvar som historik i min dator. Det mesta av vårt tal, å andra sidan, producerar vi utan hjälp av verktyg, vilket gör talet mer flyktigt. När man ringer någon, eller blir filmad, eller talar i radio, har tekniska verktyg kopplats på, och då kan talet bli sparat. Men när vi viskar något i ett öra försvinner det yttrandets materiella form så fort som det är sagt.

Denna möjlighet att prata utan att använda verktyg kommer alltid att finnas kvar, och oavsett hur integrerad vår mobiltelefon och laptop blir i vårt vardagsliv så kommer de alltid att vara skilda från vår kropp. Åtminstone så långt in i framtiden som min fantasi räcker. Man borde inte diskutera prototypiskt tal och prototypisk skrift, men den distinktionen finns, att tal alltid kommer att ha möjligheten att vara flyktigt, en möjlighet som knappast någonsin kommer att finnas för den kommunicerande skriften.

På Johann Gutenbergs tid var det stor skillnad mellan tal och skrift. Ganska få hade till exempel tillgång till skriften, medan i princip alla hade tillgång till talet. Dessutom fanns skriften bara i vissa sammanhang, till exempel inom kyrkan och bland de högutbildade. Msn fanns dock inte. Även talet har andra sammanhang idag – på mister G:s tid fanns ingen sportkommentatorsradio, ingen Heta xxx-linjen, inga språkkonsulter.

Det finns många sorters tal, och många sorters skrift
Idag kvartstår egentligen bara en huvudsaklig skillnad mellan tal och skrift: talet talas med talorganen och intas medelst lyssning, medan skrift är skriven och tolkas via läsning. Långt ifrån alla i världen har visserligen fått lära sig att läsa, men för oss lyckligt lottade människor som fötts in i ett någorlunda rikt samhälle är skrift oftast en så naturlig och vanlig del i våra liv att vi knappast tänker på hur ofta vi läser. Dessutom kommer vi i kontakt med tal i former som inte liknar det prototypiska samtalet – vi lyssnar på nyhetsuppläsningar, hissars våningsangivelser, spoken word-framträdanden, telefonförsäljare, ja. Vissa av dessa former av tal har visserligen funnits länge eller alltid, andra är mer tidstypiska. Men jag tänkte ändå att dessa aspekter kunde fungera som ursäkt för alla uppstolpningar som är så vanliga i språkvetenskaplig litteratur och som berättar exakt hur tal och skrift skiljer sig åt.

Teleman presenterar prototyper
I Tal och tanke, min kursbok i min läskurs i språkpsykologi, ägnar Ulf Teleman ett kapitel åt talskriftsdistinktionen. Ulf Teleman är fortfarande en av Sveriges prominentaste språkvårdare; just därför blir hans klavertramp så intressant. Hans uppdelning är förvisso både insiktsfull och korrekt: Ett samtal mellan två vänner karaktäriseras av spontana utrop, många verb, jag-centrering, ofullständiga satser, extralingvistiska signaler som himlingar, grimaser och axelryckningar och så vidare. Ett kapitel ur en bok, däremot, kännetecknas snarare av utförliga beskrivningar, informationstäthet, många substantiv och korrekt syntax. Vad han glömde, och som vi i dagens samhälle har lättare att påminna oss om, är att det inte är talet utan samtalet som är avgörande för de karakteristikum som han räknar upp; att det är monologiskt språk och inte skriften i sig som ger bokens kapitel sin kännetecknande form.

Nu finns ännu mer skrift som liknar tal
Idag finns dialogisk skrift i väldigt hög utsträckning i vår vardag: msn och andra chatt-konversationer innehåller ett nästan lika omedelbart språkbruk som talade samtal. Sms liknar också i många fall en dialog, där deltagarna kan ha korta och informationsfattiga turer som ”ok”, ”hehe” och ”jaja”. Samma drag finns till och med i mejlkorrespondens, och då börjar det bli riktigt intressant. För vad skiljer egentligen ett mejl från ett brev? Vi ser ju alla likheterna: i normalfallet är det en skriven text som riktar sig till en person, och man har tid att planera och sedan läsa igenom texten innan man skickar den. Ändå verkar det som att mejl karaktäriseras av betydligt större ledighet än brev. Stämmer det? Min teori är detta: Man kan skriva mejl lika formellt som man skriver brev, särskilt när man skriver till en obekant eller halvbekant person. Men eftersom det tar så pass lite ansträngning att skicka iväg ett mejl så skickar vi också sådana som inte innehåller särskilt relevant eller intressant information, särskilt till personer vi känner ganska väl. Det ids man kanske inte när man måste betala porto och sedan dessutom promenera till en postlåda.  Men jag är för ung för att vara säker på hur livet var före 1999.

Tal och skrift är för mångfacetterade för att kallas genrer
”Talets grundform är samtalet” säger Teleman. ”Är det verkligen?” säger jag. Hur ska man då förhålla sig till skrivna samtal, eller talade texter? Visst: många gånger vi dialogiserar använder vi våra talorgan; många gånger vi använder våra talorgan är det för ett samtal. På samma sätt är många texter obundna i tid och rum, enkelriktade och skriftspråkskonventionella. Men det finns alldeles för många undantag för att regeln ska kunna bekräftas. Det är, och måste vara, skillnad på monologiskt och dialogiskt språk, men för att klara av att stolpa upp skillnader mellan tal och skrift måste man generalisera mycket mer än lovligt.

Tisdagens språkliga filosofier har inte lämnat mig än. Det är minst en fråga till som jag vill undersöka, nämligen: Går det att tänka på något man inte känner till?

Jag tog ju upp ha på tungan-exemplet. Ibland kan det också vara så att man har ett spöke på tungan, det vill säga man letar efter ett ord som inte finns. Är det då så att man tänker på något man inte känner till? Ja, på sätt och vis är det ju det, men samtidigt har man begreppet färdigt för sig, det är bara det att det inte har något ord. Det går bra att konstruera ett. Alltså känner man till fenomenet, även om det inte har ett ord.

På det sättet gör man kanske också när man ser något som man inte har ett ord för. Säg till exempel vad det nedanstående är.

Det är förstås en blå gris med vingar. Jag tar för givet att du också ser det, och detta ger oss två värdefulla insikter om hur vi fungerar:

1. Du vet precis hur en gris ser ut, och även om den där hade varit rosa och varit utan vingar hade det varit en fruktansvärd avbildning av hur grisar faktiskt ser ut. Ändå ser du att det är en gris. Varför? Antagligen är det två signaler som spelar in: trynet och knorren. Det är allt du behöver för att sluta dig till att det var en gris. Vad fördomsfull du är. Egentligen skulle det lika gärna kunna vara en blå höna med tryne och knorr. Hm, även om jag hoppas att du nu inte tänkte att det var någon slags fågel med tryne och knorr, så faller min argumentation faktiskt ändå inte platt. Se nästa tes för motivering.

2. Den där skabrösa krumeluren liknar ingenting annat i vare sig verkligheten eller en lsd-babians fantasi. Ändå tror jag att du försökte lista ut vilket djur jag försökt avbilda med mina förödmjukande låga painttalanger. Du tänkte nog inte ”det där är ingenting” utan snarare ”undra vad det är hon försöker avbilda”. Ursäkta att jag berättar för dig vad du tänker, men jag tycker att mina gissningar på ett mycket illustrativt sätt förklarar min idé: Hos oss språkanvändande människor ligger det alltid närmare till hands att hitta betydelse än att inte förstå. Om vi inte har ett ord för något kan vi ändå beskriva det med andra språkliga uttryck.

Så låt oss gå tillbaka till ursprungsfrågan: Kan man tänka på något man inte känner till? Ja, man kan det, i den mån man får använda den kunskap man faktiskt har om världen. Du kan behandla informationen i bilden ovan om du får jämföra den med något som påminner om den – det är en gris, fast den är ritad, och blå, och den har vingar. På samma sätt är det ju med många klassiska fantasifoster som kentaurer, sfinxar, enhörningar och så vidare. Fast de varelserna är så pass etablerade i vårt medvetande att vi numer har ord för dem. Vi kan dock fortfarande beskriva dem: en enhörning, det är som en häst fast den har vingar och ett horn i pannan.

Men hur är det då med mindre greppbara saker än tecknade djur? Hur beskriver vi till exempel en känsla? Utmärkt faktiskt. Vi har ju kommit överens om liknelser som känns så självklara och verklighetstrogna att vi knappt kan upptäcka dem. Men ärligt – har vi verkligen kärleken i hjärtat? Kan ett liv verkligen slås i spillror? Sånt funderar kognitiva lingvister på, och deras slutsats är att man kan förstå väldigt abstrakta fenomen genom att likna dem vid konkreta fenomen. Därför jämför vi till exempel vårt liv med ett objekt gjort av glas, och genom att låta krossa det glasobjektet kan vi beskriva den ofattbara vidden av olycka som ibland drabbar oss. I den här teorins mest extrema form kan man påstå att människan bara kan förstå tre fenomen: rörelse, kraft och fasta former. Vi säger att tiden går - rörelse. Vi säger att hjärtat bultar för någon – kraft. Vi säger att liv kan krossas – fast form.

Tänk dig det senaste stycket som ett steg ut ur en cirkel, och att du nu ska gå tillbaka till cirkeln igen, för jag ska försöka sy ihop den här språkfilosofiska promenaden (EN TEXT ÄR EN CIRKEL, EN TEXT ÄR ETT SÖMNADSOBJEKT, EN TEXT ÄR EN RESA – så betecknar man konceptuella metaforer, det kanske är lite gapigt, men så är livet). Jag ska ägna mitt sista stycke åt att ge ännu ett svar åt inläggets fråga. Man kan inte tänka på något man inte känner till. Förr i tiden hade inte svenskan något ord för lila, utan man såg färgen lila som en del av det fält som ordet brun täckte. Man såg skillnad mellan en styvmorsviol och en bajskorv, men man tyckte inte att färgskillnaden var tillräckligt intressant för att beskriva med språket. Av en eller annan anledning började man plötsligt tycka det, och då skaffade man sig ett ord. Men före dess tänkte vi inte på lila saker. Jag tror att ett ords existens påverkar vårt sätt att tänka. Jag tror att det är mycket svårt att uppmärksamma fenomen som man inte har ord för. Så även om språket främst är en bild av vår verklighet, så tror jag att vi faktiskt ser på verklighet utifrån det språk vi har att tillgå. För enhörningar finns ju, men inte blå bevingade grisar.

Tackpresent:

Jag märker att jag väljer mindre och mindre ortodoxa belägg för min tes om att svenskar brukar fylla ut sina yttranden med fraser på engelska. Det beror inte på att det inte finns ortodoxa exempel, utan på att jag är alldeles för ateistisk för att ta med dem. Igår åkte jag till exempel tunnelbana med en kille som kodväxlade like there was no tomorrow. Men jag ska inte använda honom som exempel, för jag tror han var bipolär eller arenbifän. Istället ska jag citera en affischreklam som körs av ett stort teknikföretag just nu.

AFFISCH 1: Du får inte fett ljud där de har rea på brödrostar.
AFFISCH 2: Bad sound kills good music.

Äsch, det kändes som en bra idé när jag antecknade det. Kanske kommer den känslan tillbaka.

Detta är en av de grundläggande  frågorna om språk: Hur är förhållandet mellan språk och tanke? Går det att tänka utan ett språk? Går det att använda språk utan att tänka? Tänker man på ett språk? Massvis med människor har försökt besvara frågan alltsedan Aristoteles gick i gymnasiet. Härmed sällar jag mig till gruppen.

En av mina huvudsakliga poänger ska jag avslöja redan nu: Man måste skilja mellan språk och ett språk. Kuki-Thaadow är ett språk, svenska likaså. Språket, som sig, tar sig alltid uttryck i ett språk, men jag tror att språk finns utöver sitt uttryck. Språk är en förmåga som exakt alla människor har men som inte en enda icke-människa har. Det är väl tillräckligt med bevis för att påstå att språken i världen har mycket mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. Alltså:

Då har vi definierat språk, och går vidare till frågan om vi tänker på ett språk. För att kunna svara på frågan måste jag faktiskt först besvara den oförlåtligt pretentiösa frågan Vad är en tanke? Man kan nämligen ha olika definitioner på detta, kanske främst eftersom tanken inte har någon fysisk form. Se på den här grundläggande frågan: Med vilket sinne upplever vi en tanke? Vi kan ganska snabbt sålla bort smaken, kanske också lukten. Känner vi den, som vi känner en legobit under fotsulan? Nja. Ser vi den? Nej, inte med ögonen åtminstone. Alltså måste vi höra tanken! Ja, så framställs ju ofta tankar på film. Medan scenen pågår kan vi ibland höra huvudpersonens röst utan att vi ser hens mun röra sig. Vi förstår direkt att det är tankearbete som pågår. Men det går inte ihop. Om vi skulle höra tankar skulle ju hörselskadade inte kunna uppleva sina tankar. Då skulle deras tankar famla runt i en kolsvart hjärna, utan att någonsin upptäckas. Vad jag vet så är det inte så. Detta leder mig till konstaterandet att tankar inte liknar någonting annat vi känner till, och att varje försök att beskriva tänkande måste bygga på grova förenklingar. Men likväl. Ibland tänker man ju på ett språk.

Jag ska ge ett exempel. När jag åkte hem från universitetet igår satt jag och läste i Tal och tanke. Plötsligt började jag känna att jag förstod ett och annat, jag hade några iakttagelser som jag gärna ville dela med mig av till exempel här i bloggen. Jag vek alltså ner boken och kanske riktade jag blicken lite uppåt. Och så började jag formulera mina iakttagelser för mig själv. Här var det uppenbart att tankearbetet inte skedde på något abstrakt metafysiskt plan, utan helt enkelt på svenska. Jag sökte ord, funderade på disposition, kom på illustrerande exempel. Jag tänkte på ett språk.

Så ja, man kan tänka på ett språk. Men man kan också tänka utan att tankarna formuleras på ett språk. Se till exempel på den otroligt frustrerande situationen då man vet precis vad man vill säga men inte kommer  på ordet. Det är inte så att man har ordet på kuki-thaadow i sig, men bara inte kommer på vad det heter på svenska. Man har ordets innebörd i sig, vet precis vad det ska betyda, men det tar sig så att säga inte någon form. Till slut kan man ge upp och bestämma sig för att formulera innebörden med andra ord – men det är först då som begreppet tar språklig form.

Och här då: jag kan inte kuki-thaadow, men jag kan ändå tänka på en mening ur det språket. Det gjorde jag senast igår. Ná ná záam ↓êe säger man på kuki-thaadow, det betyder ‘du sprang iväg’. Jag tänkte på meningen och försökte förstå hur tonerna fungerar. Alltså: man kan tänka på ett språkligt uttryck utan att för den skull uttrycka sig språkligt själv.

Det här får räcka tills vidare. Härifrån tar jag med mig fyra slutsatser.

• Språk är inte alltid samma sak som ett språk
• Tankar är egentligen för ogripbara för att över huvud taget diskutera
• Det går att tänka på ett språk
• Det går att tänka utan att tänka på ett språk

På återseende.

]]> http://linneahanell.wordpress.com/2009/10/13/vad-ar-forhallandet-mellan-sprak-och-tanke/feed/ 0 Linnea En illustrerande manet http://linneahanell.wordpress.com/2009/10/12/du-ar-min-nya-linjalslagare/ http://linneahanell.wordpress.com/2009/10/12/du-ar-min-nya-linjalslagare/#comments Mon, 12 Oct 2009 14:18:04 +0000 Linnea http://linneahanell.wordpress.com/?p=283 ]]>

En del av min magisterutbildning består av det som kallas läskurser. Det är kurser där man, no shit, läser. Bara. Man får en liten litteraturlista, man läser, när man tycker att man verkar kunna så går man till en examinator och säger det, och så får man tenta av sig. Jag vet inte om det framkommit, men permanent disciplin är inte min starka sida. Jag är fantastiskt bra på att göra jobbet när deadlinen flåsar mig i nacken, men om deadlinen är på ett så pass hypotetiskt plan som den är under en läskurs, ja då håller inte min nuvarande disciplin måttet. Så jag jobbar på den.

Jag har valt en läskurs i psykolingvistik, eftersom jag vill forska om hur människan tar in, bearbetar och förstår språk. En post i litteraturlistan utgörs av den gamla 80-talsdängan Tal och tanke, en antologi med Ulf Teleman i spetsen. Jag kanske kommer publicera små tankar jag stöter på under läsningen. På så sätt kan jag ju låtsas att mina bloggläsare ger mig fx (det sämsta betyget i Bologna-skalan, definition: ‘helt otillräckligt’) om jag inte lämnar in mina små tankar i tid. För säkerhets skull säger jag inte vilka deadliner jag tänker på, men jag ska försöka hålla dem. Vänligen betygsätt essäerna i kommentarsfältet.

Högaktningsfullt,
Magister Hanell

Det här är det tredje belägget för att svenskar plötsligt kan dra till med en engelsk fras i ett i övrigt svenskt samtal. Det utspelar sig i kommentarsfältet i ett fotoalbum på Facebook. De skrivande är kusiner, och båda har svenska som förstaspråk. Fotot är en närbild på Karsten.

KVINNA: Gud vad lik Karsten är morfar/farfar. Det är faktiskt lite galet…
KARSTEN: Haha, people keep saying that..

Karsten heter egentligen något annat.

Det här är det andra belägget för att svenskan håller på att bli uppäten av slemmiga engelskmonstret. Vilket det alltså inte håller på att bli. Den här kategorin av inlägg blir ju bara mer och mer förvirrande by the minute.

I går morse vaknade jag till en hätsk diskussion mellan Täppas Fogelberg och en man som var arg på något som jag inte hann definiera innan diskussionen var slut. Det hela avbröts nämligen av att Täppas sa ett telefonnummer och så:

TÄPPAS: Where ever you are, som man säger på nysvenska, ring P1.

Och så blev han överröstad av den där hoppiga sången.