Jag tror på messa

I den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista finns verbet sms:a med. Det är en ovanlig ordform, mest eftersom den innehåller ett tecken som inte finns i alfabetet, och när sådana tecken väl smyger sig in i ords grundformer är de vanligen bindestreck (”cd-spelare”, ”h-dur”, ”tv-avgift”). Verbet är förstås i sig en typisk svensk ordbildning: den enklaste vägen för att bygga ett verb av ett substantiv är ju att lägga till ett ”a” i slutet. På samma sätt är ju bila byggt av bil och vabba byggt av vab (förkortning av ‘vård av barn’).

Men sms:a som ord är alldeles för bökigt för ett rinnande skriftspråk. Mitt i bokstavskombinationen tvingas jag leta mig till shift-knappen och punkten och sedan fortsätta med bokstäverna. För att inte tala om hur ansträngande det är att sms:a ordet sms:a! På vissa telefoner måste man till och med gå hela vägen till ”infoga symbol” och klicka runt. Man hinner minst sagt tappa tråden. Och ärligt talat: är det inte lite jobbigt att uttala ordet också? Fyra stavelser? Nej tack, inte om jag slipper.

När jag gick i högstadiet kom ICQ som ett yrväder en aprilafton. Det kändes sjukt coolt – så coolt att gamla svenniga ord inte räckte för att beskriva det. De små breven som anlände med ett ”a-ao” kallade vi för mess – kanske kort för engelskans message. Kanske var det för att programmet var på engelska, det minns jag inte om det var. Vad jag minns är i alla fall att ordet meddelande var helt uteslutet. Det var långt och tråkigt, men framför allt gick det inte lika enkelt att göra ett verb av det – för det att skicka de små a-ao:en hette kort och gott att messa.

Nu är ICQ hopplöst ute, åtminstone bland dem jag håller kontakt med. MSN tog ett tag över tronen, men det känns som att inte heller det är lika populärt (eller så är det jag som börjar bli gammal). Summan av den kardemumman skulle i alla fall bli att det praktiska, hippa och enkla ordet messa håller på att falla i träda. Låt mig nu återkomma till sms:en.

Fy fan vad otympligt det är med ord där konsonanter utgör hela stavelser. Jag hejar på teve framför tv, behå framför bh. Hejar jag på essemess? Nej, såklart inte. Vi stryker esse-. Ett ord som mess med verbet messa är naturligt och enkelt att både säga och skriva. Dessutom känns det ju som att den här Short Message Service-grejen har spelat ut sin roll snart. Inom tio år lär varenda kotte ha en iPhone-liknande manick med ständig internetuppkoppling. Varför skulle vi då skilja mellan meddelanden som vi skickar över en mejlserver och meddelanden som skickas över ett telefonnät?

Gör svenskan en tjänst, och stryk sms och sms:a ur din vokabulär. Messandet är framtiden.

Några iakttagelser från lånordens ankomsthall

När ett språk tar in lånord måste det blotta hela sitt system; plötsligt blir våra regler för stavning, uttal, numerus och genus synliga. Det nya lånordet ska kläs med attribut så att det blir en i gänget. Man kanske kan tänka sig att det är ungefär som när Gus ansluter sig till Askungens muscrew. ”Åh! Ett främmande. Då ska det ha stavning och en…”

Men det verkar också som att olika språk har olika rutiner för att välkomna ett invandrat ord. Så ter det sig i alla fall om man tittar på franska lånord i svenskan och engelskan. Jag tänker på ord som toalett, restaurang, sjangtil, arrangemang – och deras engelska motsvarigheter toilet, restaurant, gentle, arrangement. Samtliga har franskt ursprung: toilette, restaurant, gentil, arrangement. Om man tittar på detta urval av lånord verkar det som att svenskan är mån om att behålla det ursprungliga uttalet på ett lånord, medan engelskan prioriterar ursprungsenlig stavning högre.

Ta franskans restaurant, som uttalas såhär. På engelska stavas det exakt likadant, men uttalas enligt engelska uttalsregler utifrån den stavning det har. Fäst särskild uppmärksamhet på ändelsen -ant, som är franskans verbalsubstantivändelse. På franska uttalas den /ång/, när den åkt med ett lånord till engelska uttalas den /ant/. Titta nu på hur ordet beter sig i svenskan, så ser du att vi har härmat det franska uttalet av ändelsen, även om vi anpassat det lite till våra nordiska tungor. Därefter har vi låtit stavningen rätta sig efter uttalet, så att ordet både stavas och uttalas restaurang. Visserligen har svenskan också haft en parallell variant med den franska stavningen, men den har nog snart utrotats. Ng-stavningen har funnits i över hundra år enligt SAOB.

Kanske är det alltså så att svensktalare värdesätter uttal, medan engelsktalare värdesätter stavning när det kommer till att acklimatisera inflyttade ord. Det vore förstås en smula förmätet att dra någon sådan slutsats från dessa fyra exempel, men det finns säkert någon som vet tillräckligt för att göra det. Karin Hallén har till exempel skrivit en doktorsavhandling om hur franska lånord beter sig i svenskan. Det här är ju bara en stilla iakttagelse från en högst sjangtil språkvetare.

Jan Molin gillar dig

Vi har en gästartist i bloggen idag, apropå partner-temat: Linus Salö, min dito. Han ska dela med sig av sina iakttagelser från ett av våra vanligaste sociala medier. Läs och njut. Jag hoppas att mina övriga inlägg inte ska överskuggas av hans ambitiösa upplägg.

Först en sammanfattning
Det här inlägget handlar om en ny, korthuggen texttyp: folks Facebook-statusar. Först i en status står alltid namnet på användaren. Detta bestämmer Facebook. Sedan kommer statusen.  Jag ska visa på fem möjliga sätt att formulera den.

1. Vanligast: Genom att inleda med ett finit verb:

• ”[användaren] diskar grytor.”

2. Vanligt: Genom att inleda med interjektioner och andra emotionella små utbrott.

• ”[användaren] Ååååååååhh nääää!”

3. Ovanligt: Genom att inleda med kolon:

• ”[ användaren] : det är trist att diska.”

4. Vanligt: Genom att inleda med en fullständig mening:

• ” [användaren] ibland är det olidligt att diska.”

5. Ovanligast: Genom att inleda statusen med ett genitiv-s:

• ”[användaren] s diskning är vedervärdig.”

Facebook förändrar språket
Språk är kul. Det håller du nog med om; det är väl ett av dina starkaste motiv för att bemöda dig om att läsa en språkblogg som denna. Det kuliga är att språk är föränderligt på flera vis. ”Kuligt” är ju inte ett accepterat ord, men det var inte ”kul” heller för några årtionden sedan.

Siffror kan också vara kul. Därför slänger jag ur mig en sådan nu: 350 miljoner. Det är antalet rökare i Kina, och antalet fall av malaria varje år. Inte så kul. Men det var mest ett lite omständligt sätt att leda oss in på Facebook. 350 miljoner är nämligen också antalet människor som har en användare där. Och sedan ytterligare en vändning: en annan föränderlig aspekt på språk är att språkbruket förändras när vi får nya kanaler att uttrycka det i. Facebook förändrar språket, och det här inlägget ska ge ett exempel på hur man kan tillämpa sina språkkunskaper på ett nytt medium och dess språkliga förutsättningar.

Jag ska inte förutsätta att alla läsare känner till Facebooks funktioner. Därför följer först några rader kött på benen för den som behöver sådant:

Med Facebook samlar man sina bekanta i ett webbforum. Sedan kan man skriva till sina vänner, dela med sig av sina bilder och – med särskild vikt för detta blogginlägg – berätta vad man gör för tillfället. Den här sista funktionen uppnår man med den så kallade statusraden; den används flitigt av de flesta. Alla användare har ett fält där de uppmanas skriva in sin status, alltså vad de gör för stunden. Fältet står efter användarens namn. Det vanligaste är därför att syntaktiskt samordna namnet med statusen; man fyller helt enkelt på med lite text som hamnar efter namnet i statusen.

Jag ska ge några autentiska exempel på detta genom att klippa in statusrader från min egen Facebook. Mina vänner ska emellertid förbli anonyma, så därför kallar jag alla ”Jan Molin”. Ett fint namn.

De flesta inleder med finit verb
Många väljer att inleda med ett finit verb. Användarnamnet är då en del av statusen och står som subjekt.

• Jan Molin ger upp läggningsförsöken. De ger ändå absolut ingenting.
• Jan Molin har varit på Konstfacks julmarknad, loppis på Strand och Vegomässan. Idag kändes Stockholm lite mer som Berlin.

De flesta användare talar om sig själva, och inte för sig själva. Eftersom namnet står först talar man ofta om sig själv i tredje person. De första exemplen visar detta. Att på det här distanserade sättet tala om sig själv är fastslaget av Facebook, eftersom användarnamnet måste komma först. Det här är också fullt rimligt; om alla kunde dela med sig av sin status i första person skulle jagen inte gå att skilja från varandra i nyhetsmyllret. En status behöver en avsändare.

Ett sätt att göra statusen mer personlig är att inkludera ett ”jag” eller ett ”mig” på något annat ställe i statusen. Det gör man enklast i en andra- eller tredjemening. Så här:

• Jan Molin kommer hem på luciadagen från Teneriffa. Nu ska jag ha semester med familjen Molin.
• Jan Molin sitter på jobbet och är uttråkad. Ingenting händer. Roa mig! Eller spräng någonting åtminstone.

I alla exempel hittills kan man se ett mönster: det personböjda verbet kommer tidigt – som tredje ord. Jan Molin ger, har, kommer och sitter. Detta är mycket intressant, eftersom tidiga finita verb är ett av de vanligaste tipsen för att skriva begripliga meningar. Här vill jag gärna uppehålla mig ett tag genom att dra paralleller till andra texter.

Det som kommer före det finita verbet brukar kallas fundament eller satsbas. I statusexemplen består fundamentet av subjektet: Jan Molin. Två ord. I andra fall kan fundamenten väljas ganska fritt; de kan bestå av lite olika saker som adverbial, objekt och satsadverbial. I krångliga texter är det vanligt att fundamenten är långa; de består alltså av många ord. Här är fundamenten understrukna.

Choklad, fast inte den allra mest bittra typen och inte heller sån där barnslig mjölkchoklad som finns i påskägg, är det bästa jag vet.

Det här sättet att skriva är väldigt påfrestande för minnet. Man brukar säga att det gör meningen vänstertung. En menings egentliga innebörd står inte klar förrän verbet kommer. Så här:

• I Pretoria, Varadero, New York, Bogota, Berlin, Porjus, Timbuktu, (ännu vet du ju inte vad jag försöker säga) Oslo och Peking har jag aldrig firat jul.

En sådan mening går att vända, så att fundamentet blir kort. Då blir den högertung och lättare för minnet att hantera.  Läsaren vet vad den ska göra av alla de ortnamn jag nämner:

• Jag har aldrig firat jul i Pretoria, Varadero, New York, Bogota, Berlin, Porjus, Timbuktu, Oslo och Peking.

För Facebooks svenska användare är statusrader nästan alltid högertunga. I svenskan kommer ju verbet på andra plats i huvudsatser. På första plats i statusraderna står subjektet: ett för- och efternamn. Det gör fundamenten korta i Facebook-statusar. Dessutom får statusen ett befolkat språk, användarnamnet som står först markerar tydligt vem som är, känner eller gör vad. Klarspråkigt värre, alltså.

• Jan Molin är galet nöjd med dagen på kontoret. Firar med soffa och nästa säsong 6ft.

Många inleder med känsloutspel
En status måste inte följa principen subjekt – verb. Det finns också några exempel på användare som inte betraktar sitt namn som en del av sin status. Då står så att säga statusen för sig själv. I en text skulle Word spydigt påpeka att de flesta saknar verb. Man läser statusen som användarens tanke, som ett lösryckt påstående. Ibland liknar de känsloutspel. Hit kan man också räkna interjektioner och imperativ.

• Jan Molin Sommar i källaren, vinter på bilen.
• Jan Molin Trubadursesion at Pedros…
• Jan Molin tröttröttröttröttörtörttötrött
• Jan Molin men sluta för fan

Dessa statusar avspeglar något som hänt, och kan läsas som ett yttrande från användaren. På så sätt tar man fasta på att Facebook är en personlig och informell kanal där man kan skriva vad man vill – folk som känner en kanske förstår.

Några inleder med kolon
Ibland markerar folk tydligt att statusen är ett citat från användaren. Då används ofta kolon. På så sätt kan man markera att det som följer efter användarnamnet är något som användaren säger eller kanske tänker. Statusen kan då bli lite mer vänstertung.

• Jan Molin : det där med en avklarad hemtenta gillar jag…

Andra inleder med fullständig mening
Många statusar formuleras som fullständiga meningar. Dessa har mycket gemensamt med citaten; de liknar ett yttrande från användaren. I sådana fall hör inte användarnamnet och påståendet ihop rent språkligt. Användarnamnet står alltså utanför satsen, och något annat ord i statusen får ta subjektets plats.

• Jan Molin vi ses här imorgon kväll!

Här framgår att påståendet som följer är någon typ av anföring från användaren. Människor är ju inte dumma, så budskapet framgår av sammanhanget. Men rent språkligt blir det lite klumpigare. I meningen ovan kan ju Jan antingen vara sändare eller mottagare.

Få inleder med genitiv-s
Ytterligare en variant finns: att använda ägandeform med ett ”s”. Då förlänger man subjektet, så att det också inkluderar en till företeelse.

• Jan Molin s dator har svininfluensan.

Det här kluriga sättet att formulera sig är ovanligt. Det är kanske lite störande att s:et hänger löst.

Ibland har folk efternamn som slutar på s. Då slipper man mellanslaget mellan efternamnet och s:et: ”Hans Bergenfors guldfisk är en snuskhummer.” Eller som i denna avslutande status:

• Linus inlägg slutar här, trots att det finns mycket mer man kunde fundera på. Varför står till exempel de flesta statusar i presens eller perfekt? En tempusanalys vore kul. Och hur fungerar det på språk som har verbet före subjektet? En typologisk analys behövs.

Pluralen fortsätter att gäcka

För några månader skrev jag ett inlägg om svensktalares språkliga instinkt att säga mangosar när SAOL säger att det borde heta mangor. Min tes var att man borde acceptera båda formerna. Här kan du läsa hela inlägget. Nu har det kommit in en kommentar på inlägget som jag tycker förtjänar en lite fylligare diskussion. Det handlar om att sätta plural på ord som slutar på -er och har n-genus. Framför allt är frågan hur man säger ”partner” i plural.

När man tar in ett lånord i svenskan kan det lätt bli problem att anpassa ordet till vårt numerussystem. Det är ett av de främsta argumenten mot lånord i allmänhet (men det är dumt att oroa sig, för svenskan har lånat in ord sedan tidernas begynnelse och har klarat sig hyfsat bra hittills). Det finns fem etablerade pluraländelser i svenskan, och de brukar kallas deklinationer. De är

1. -or, som vanligen används för ord med n-genus som slutar på -a, t.ex. ”flicka”
2. -ar, som vanligen används för n-genus som slutar på -e, t.ex. ”pojke”
3. -er, som vanligen används för n-genus som slutar på konsonant, t.ex. ”butik”
4. -n, som vanligen används för t-genus som slutar på vokal, t.ex. ”miffo”
5. -ø (ingenting), som vanligen används för t-genus som slutar på konsonant, t.ex. ”hus”

Så finns det också några särskilda mönster, och relevant för partnern är just att ord som slutar på -er ofta får plural på -rar: en eker – flera ekrar, en vinter – flera vintrar, supportrar, gangstrar, tigrar. Men nu är det ju väldigt svårt att säga ”partnrar”. Kommentatören till det ovan nämnda inlägget skriver ”Språkrådet rekommenderar att man ska säga ‘flera partner’, precis som man säger ‘flera musiker’. Min språkkänsla håller inte alls med om det, även om jag inte riktigt förstår varför.” Till att börja med vill jag säga att jag håller med. Kudos till den som klarar att helt oberört säga ”flera partner”, men vi andra har ett problem som vi behöver lösa.

Varför känns det helt naturligt att prata om 10 musiker, men inte om 10 partner? En av orsakerna, måste man komma ihåg, är att vi inte är vana än. Sådana knäck brukar tidens tand lyckas tugga sönder till slut. Men det finns också en annan orsak, och det är att ”musiker” inte bara är ett ord som slutar på -er, utan att det är i ett sällskap av ord som slutar på -iker. Pluralmönstret stämmer in på hela sällskapet: musiker, afatiker, dyslektiker, politiker, fysiker, akademiker. Samtliga har nollplural: en musiker – flera musiker. Anledningen till att vi inte vill ge partner nollplural är att det slutar på -er och inte -iker.

Vad skönt att få veta vad problemet beror på. Hur ska vi lösa det då? En lösning, som inte har medgivande hos de högre makterna än, är ju att prata om partnersar. Jag tänker inte heller propsa på den, men däremot hoppas på att den vinner erkännande med tiden. Med dagens deklinationer finns det egentligen ingen bra lösning. Känns ”partnar” bra? Tja. ”Partrar?” Låter som ”pantrar”. Jag antar att ”partnar” är den bästa tillgängliga lösningen, även om jag inte direkt rekommenderar den.

Ofta går vi genvägar när vi stöter på såna här problem med nya ord. Därför säger vi en teve – flera tevepparater, en taxi – två taxibilar, en cd – flera cd-skivor. Jag tycker att det är olyckligt. Det visar att språket inte  fungerar komplett. Samtidigt är det som det är. Det kanske slutar med att vi säger en partner – flera pojkvänner eller flickvänner eller samarbetskamrater. Eller något. Man får ju lita på att språket löser problemet med tiden. Man får bara hoppas på att det blir en lösning som är lätt att hantera, lätt att lära sig och lätt att följa. Språket klarar sig själv, men ibland kan det behöva en puff i rätt riktning.

I universitetsbiblioteket surrar morgondagens maktspråk

- Då kan vi skriva att ”Vi antar att priserna kommer att sjunka under 2010, som en produkt av den rådande konjunkturen”.
- Är det inte bättre att vi skriver ”Prognosen visar”? ”Vi antar”, det låter så subjektivt.

Aha! Hetsen mot första persons pronomenen bara fortsätter. Det ovanstående har jag tjuvlyssnat från ett gäng grupparbetande ekonomstudenter på Stockholms universitetsbibliotek.

- Lean production är den managementfilosofi som…

Så låter det vid ett annat bord. Yttrandet innehåller två lånbegrepp. Akademiska grupparbeten är ett perfekt tjuvlyssningsobjekt för en som vill hitta språk att blogga om. Det finns material att bygga en hel avhandling på! Hur diskuterar studenter kring sitt språk när de skriver texter tillsammans? Hur motiverar de sina val? Vilket språk vinner?

Det är i svaret på den sista frågan som vi kan uttyda det framtida svenska språksamhället. Och oftast vinner ju det svåraste språket, det som låter smartast, mest exotiskt, fackinternt. Lean production är ett sätt att arbeta som är särskilt resurssnålt. Man skulle egentligen kunna säga resurssnål produktion i stället, men det är som om folk tror att det är helt orimligt att översätta ett begrepp som redan är etablerat på engelska. Management är nog ett ord som de flesta har hört några gånger. Kanske skulle du också kunna säga det. Men är det inte tydligare att parata om ledning eller ledarskap? Det är ju det det betyder.

Det etableras ofta en föreställning om att engelska ord är mer precisa, och om de översätts till svenska tycker man att man bara får ungefärliga motsvarigheter som är långt ifrån lika precisa. Varför väljer gruppen att använda begreppet lean production? Antagligen för att begreppet redan har börjat slå rötter inom även den svenska ekonomiska fackterminlogin. Det är nog så det heter i deras kursböcker, i ämnets tidskrifter, i universitetens föreläsningar. Jag tror att den kampen är förlorad. Men om jag skulle fråga dem varför de väljer att använda management i stället för ledning tror jag att de inte skulle ha någon bra motivering. De skulle nog säga att det låter bättre, att management har exakt den betydelse som de vill uttrycka. Kanske skulle de framhäva att management innefattar både ledning och styrning, eller något annat argument som antyder att det engelska begreppet är precist, medan de svenska motsvarigheterna har en olycklig dubbeltydighet eller en olycklig avsaknad av sådan.

Visst kan det vara sant att engelska begrepp har en betydelse som inte finns som en exakt motsvarighet i svenskan. Men det är betydligt vanligare att det är lånordet som har en specifik betydelse. Ta cookie till exempel. På engelska betyder det både kaka och datafil som en webbplats försöker spara på ens dator. På svenska har det bara den senaste betydelsen. Där slapp vi en dubbeltydighet. Ett annat exempel är textmeddelanden som man skickar antingen i kuvert eller över internet. På engelska heter ju det mail respektive e-mail. Vi svensktalare har ännu inte bestämt oss för vad vi ska kalla det senare, men jag lobbar stenhårt för att välja mejl. På så sätt slipper vi det förvirrade valet mellan e-brev och e-post. Det går dessutom lätt att hantera: ett mejl,  de mejlen, jag mejlar dig, har du kollat din mejl, vi löser det mejlledes, välj själv om du vill skicka ett mejl eller ett brev. Med ett system på e-sammansättningar skulle det i stället vara: ett e-brev, de e-breven, jag e-postar dig, har du kollat din e-post, vi löser det e-postledes, välj själv om du vill skicka ett e-brev eller ett [vanligt/snigel-] brev. Det är ju inte så krångligt så att tinningarna grånar, men nog är det enklast att hålla sig till mejlsystemet. Då slipper man också det plötsliga problemet med att bestämma ett ord för den gamla sortens brev.

Engelska är på intet sätt ett mer precist språk än svenska. Nästan inget ord i engelskan har en så precis betydelse att det är helt omöjligt att översätta det. Däremot finns det lånord i svenskan som är mer precisa än äldre svenska ord. Den som väljer att kalla skejtboard för skejtboard kan utan problem skejta iväg, till skillnad från den som valde att kalla det för en rullbräda. Den måste rulla iväg, och det kan man ju göra på alla möjliga olika sätt.

Notera dock, för guds skull, stavningen. Om vi hade kallat skejtboard för skateboard hade vi fortfarande inte kunnat skata skatea skejta iväg. Och att mail stavas mejl har helt enkelt med god smak och logik att göra. Det är enklare att lära sig och stämmer bättre överens med de stavningsregler som finns inom oss. När engelskans storhetstid är över kommer annars våra efterlevande att förbanna oss. Skicka förresten gärna en förbannelse till våra förfäder som lät näsecär nesäsär nescärsaär njndjklfndjk passera alldeles för obemärkt från franskan.

Jag skriver personligt när jag skriver jag

För några dagar sedan hängde jag ut en tråd och har nu fått napp i min inre kunskapsfiskedamm. Det skulle handla om att skriva sitt personliga pronomen.

Språkrådet har givit ut en kaxig liten bok som heter Språkriktighetsboken. Den är intressant, och kaxig i och med det att Språkrådet kanske inte alls är särskilt intresserade av språkriktighet. Eller. Det är ett komplext ämne. Samtidigt som ju nästan alla språkvetare har sina hemliga fobier för dubbla supinum och särskrivningar, så är det sällan någon som vill sätta på sig hitleruniformen. Men i Språkriktighetsboken finns det ett kapitel som diskuterar lämpligheten i att börja skrivna meningar med ”men”, ”och” och ”jag”. Vad skulle det vara för problem med att börja en mening med ”jag”? tänkte jag första gången jag läste det kapitlet.

Nu förstår jag bakgrunden lite bättre. Det handlar egentligen om lämpligheten i att låta texten centreras kring ett jag. I vår kultur är vi ganska intresserade av det som brukar kallas objektivitet. Det finns en vetenskapsteoretiker på Stockholms universitet som har granskat hur ordet objektivitet används i samhällsvetenskapliga rapporter och kommit fram till att det finns ungefär 48 olika betydelser av fenomenet, av vilka många säger emot varandra. Bara. Att objektivitet är en illusion. Men vi vill åtminstone sträva efter objektivitet, som ett fenomen som är motsatt subjektivitet, alltså vetenskap som cirkulerar kring en människas känslor, aningar, upplevelser och lösa antaganden. Jag tror att det är härifrån jag-hetsen kommer.

Jämför meningen: ”Det är alldeles för personligt att skriva jag” med ”Jag anser att det är alldeles för personligt att skriva jag” eller ”Jag tycker att…” eller ”Jag är övertygad om att…”. Alla de meningar som börjar med jag är märkta av möjligheten att de skulle kunna vara fel. Meningen som börjar med det, å andra sidan, innehåller ett tvärsäkert påstående. Det skulle visserligen kunna vara felaktigt, men det framhålls som en klar sanning.

I vardagligt språk gillar vi jag-meningar, eftersom det är enkelt att utgå från sig själv i spontant språkbruk. Kanske är det också därför som jag är ganska frekvent i till exempel den här bloggen. Men det anses ibland för intimt att fläka upp sig själv i sitt språk på detta sätt. Det är något man har att förhålla sig till. Jag tycker att det är viktigt att ta den smällen då och då. Om man alltid strävar efter att skriva så lite intimt som möjligt får man lätt ett språk som liknar en statlig offentlig utredning.

Ibland kan jag fastna i destruktiva mönster där jag aldrig kan komma på något annat sätt att börja en mening än med jag. Då blir ju språket dåligt av andra anledningar. Om alla meningar har samma mönster blir rytmen ganska stackig. Tänk er att sjunga Imse vimse spindel men ha den första radens melodi på alla rader. Försök sjunga ”klättra upp för trån” på samma melodi som ”imse vimse spindel”. Fortsätt med ”ner faller regnet”. Och så ”spola spindeln bort”. Tråkigt enahanda.

Det ska finnas röst i en text, men

På sistone har jag funderat på det här med att börja meningar med jag. Överlag har jag funderat på att skriva jag. Det är en klassisk svensklärarkäpphäst, särskilt just att börja meningar med ordet. Samtidigt tror jag man måste påstå att klarspråksidkare propagerar för motsatsen. Svensklärare säger nej, klarspråkslärare säger ja.Vad säger jag? Vad är fördelen med det? Vad kommer antiattityden från?

Det ska jag lista ut här, snart.

Ärade läsarna får be om ursäkt att jag publicerar ett så totalt innehållstomt inlägg som detta, jag gör det för att tvinga mig själv att reda ut fenomenet så snart jag hinner. Det är bara det att 200 sidor psykolingvistik på engelska i veckan. Men jag lovar att jag ska försöka. Man kanske kan se det som att jag kastar in en tredje boll i mitt jonglörsnummer. Förr eller senare måste jag ju plocka ner engelskan i svenskan-bollen.

Pöbeln borde veta hut

Generellt ser jag gärna att man räknar mig som en människovänlig, empatiskt sinnad demokratiförespråkare. Jag tycker om att leva i ett samhälle med yttrandefrihet och pressfrihet. Jag tycker att folket ska ha rätt att både veta och tycka. Det är min generella hållning.

Samtidigt har en ilsken känsla växt i mig på sistone. Den handlar om alla byfånar som försöker komma med kontroversiella åsikter och teorier i den offentliga debatten. För jag tycker också detta: Man ska veta sin plats.

Låt mig ta ett exempel. Det påstås ibland att världen håller på att hettas upp. Det ska tydligen ha att göra med utsläpp som gjort något dåligt med atmosfären, vilket gör att jordens klimat blir varmare, vilket sägs vara inte särskilt bra. Det pratas om det där på nyheterna, skrivs artiklar om det. Forskare utvecklar sin kunskap i vad det här beror på, och vad vi kan göra för att stoppa det. Varför kommer då små finniga idioter med sin Naturkunskap B-bok och påstår att klimatförändringarna är en bluff?

Ett annat exempel: solcancer. Läkare från hela världen, inklusive de från FN:s hälsoorgan säger att man inte ska vistas i direkt solljus utan att ha någon typ av skydd. Folket säger: ”Det där tror jag inte på. Min brorsa har solat utan solskydd hela sitt liv och han har inte cancer. Fy fan vad dom överdriver det där.” Cancerforskarlaget ba: ”Ah, hörni. Har ni tänkt på att den där personens brorsa har solat utan solskydd hela sitt liv och ändå inte har cancer? Vi kanske har överdrivit allt.”

Det senaste, och mest aktuella exemplet är svininfluensan. Ska man vaccinera sig eller inte? Visst, det är väl bra att ta del av rapporter från USA om någon tjej som började gå baklänges (bokstavligen) efter att ha tagit vaccinet, och visst, man kan förstås läsa Expressens varningar om olika biverkningar av vaccinet och risker med influensan. Men varför, varför, varför lyssnar man inte främst på dem som vet mest? Oavsett hur mycket aftonbladetartiklar och flashbackinlägg jag läser kommer jag inte hinna lära mig lika mycket som någon på smittskyddsinstitutet eller WHO. ”Jag tänker inte vaccinera mig, regeringen har bara överdrivit det där med att alla ska dö.” För två veckor sedan sa en läkare till mig att jag borde vaccinera mig. Kör i vind sa jag. Man kan ju spara sin kritiska granskning till något där man åtminstone har en chans att framstå som intelligent.

Skatteverket’in internet sitesine hoş geldiniz

Nu ska ni få höra. I dagarna lanserades en fantastisk liten text på uppsatser.se. Den heter ”Man måste bli helt svensk för att hitta någonting” och är skriven av mig själv. Det är mitt exjobb från språkkonsultprogrammet, och det är en studie i hur tre myndigheters webbplatser fungerar för personer som har svenska som andraspråk. Kan du inte bärga dig? Ladda hem texten direkt då. Ni andra kan få vila ögonen på min vackra framsideillustration, innan jag går vidare till att berätta vad jag kom fram till.

Uppsatsen bygger på ett test som jag fick göra på elever från Sfi och svenska som andraspråk. Jag gav dem ett häfte med frågor, och bad dem att söka svaren på webbplatserna för Sveriges domstolar, Försäkringskassan och Vasamuseet. Frågorna kunde till exempel vara vilken tingsrätt de tillhör, hur länge man kan få föräldrapenning, eller var Vasamuseet ligger. Efter testet intervjuade jag också tre försökspersoner. Jag ville veta hur informationen fungerar för dem, hur de kompenserar för språkliga problem, och vad de tycker om den begriplighetshjälp som finns på webbplatserna. Alla tre webbplatser hade till exempel ett lättläst alternativ.

Här är det kortfattade resultatet

• Hur fungerar informationen? – Bra, men inte tillräckligt bra.
• Hur kompenserar de för språkliga problem? – Vissa använde lättlästa texter, andra använde webbassistent eller sökfunktion. Några få ändrade språkinställningarna på webbplatsen, så att de kunde läsa på sina förstaspråk.
• Vad tycker de om begriplighetshjälpen? – Bra att det finns lättläst, men inte alla vill ha det. Ordlistor är alltid bra.

Här broderar jag ut mig
Webbplatserna i sig fungerade ganska bra för försökspersonerna, men inte tillräckligt bra. Det verkar som att många av försökspersonernas problem hade med ordförståelse att göra. Det är ett problem som är ganska enkelt avhjälpt: alla myndigheters webbplatser ska ha ett webbrum med enklare text, och i det webbrummet borde det också finnas en ordlista med svåra termer. Jag märkte också att de gärna använde sökfunktioner och webbassistenter. Den som känner sig uttråkad borde gå in på forsakringskassan.se och låta sig imponeras av deras Fråga Hanna. Webbassistenter är något som fler borde satsa på. Om de är välutvecklade är de verkligen användbara, särskilt för personer som inte vill eller kan eller ids läsa långa texter.

Mina informanter verkar ha haft en ganska tudelad attityd till lättläst. Å ena sidan tyckte de att det är bra med kortfattad och enkel text. Å andra sidan ville de utveckla sin svenska, och då kunde lättlästa texter vara för enkla. Vissa tyckte också att lättlästa texter var tråkigare än andra. Min slutsats är att alla medborgarvända myndigheters webbplatser borde ha lättlästa texter, men också annan mottagarvänlig information. Ett modernt informationssamhälle borde präglas av att medborgarna själva kan välja hur de vill ta till sig informationen. Det ska finnas utförlig information och kortfattad information, broschyrer och webbplatser, webbassistenter och internetartiklar. Det är naivt att tro att man kan skriva så att det passar alla – även om man förstås måste försöka.

Fotnot: Det som står i rubriken är ”Välkommen till Skatteverkets webbplats” på turkiska. Jag tänkte att det skulle kunna uppfattas som lite fyndigt.

Om att haja knäcket

Till att börja med måste jag be om ursäkt om jag använde det där hippa stockholmsordet helt fel i rubriken. Jag vet att man kan säga att knäcket är det och det, men jag vet inte om man kan haja något knäck. Och haja är också helt ute som slangord. Jag är inte äldre än 23 år, jag lovar, och jag är inte med i flickscouterna. Hela syftet med rubrikens två slangord var inte ens att verka råball, utan snarare att ge ett exempel på något som kan vara svårt att förstå. Det här inlägget ska nämligen handla om förståelse.

Ibland förstår man inte budskap på sitt eget språk, och jag har tänkt ägna ett par akademiska år åt att fundera över vad det kan bero på. På något sätt skulle man kunna säga att det här är mitt första steg på begriplighetsvetenskapens sprinterbana (om man kan föreställa sig ett sprinterlopp som pågår i fem år). För första gången i mitt liv, men säkerligen inte sista, ska jag försöka komma på orsaker till att man inte förstår ett budskap på svenska. Jag kommer bara att bry mig om skriftspråk, och framför allt om samhällsinformation. Det är ju då som begriplighetsbetonggrisarna blir som mest nesliga. För vad är egentligen en demokrati värd om inte medborgarna kan ta del av informationen om den?

En av de mest uppenbara, och kanske också banala, orsakerna till att man inte förstår en text är att man inte förstår ett viktigt ord i den. Det är därför detta drag var så enkelt att imitera i min rubrik. Men även om det är enkelt att förklara, imitera, och även undvika detta, så händer det ofta att texter innehåller svåra ord som vi behöver förstå. Ta till exempel sammanträdesprotokollet som meddelar att ”vi går till per capsulam-beslut i frågan”. Det meddelandet är omöjligt att förstå för den som inte känner till begreppet per capsulam. Å andra sidan finns ju uppslagsverk tillgängliga för alla som har en internetanslutning, och då är problem av typen ”per capsulam” ganska lätt avhjälpta.

Värre är det med ord som vi redan har i vårt förråd, men som används på ett främmande sätt. Gissa vad man gör när man bestrider en kostnad! Jag tror att ungefär 7 av 10 faller i gropen. För det är inte alls så att man bestrider det faktum att man måste betala; när man bestrider en kostnad så betalar man helt enkelt. Bestrida kostnad = betala. Samma sak är det med verbet utgå: när en mascara utgår ur sortimentet slutar den att vara tillgänglig, men när en betalning utgår så betyder det att den kommer. Betalning utgår = betalning kommer = du får pengar. Man skulle kunna tro att byråkrater roar sig med att prata tvärtomspråket.

Svåra ord är alltså ett av alla hinder som kan finnas mellan text och mottagare. Du kan läsa om fler svåra ord i Statsrådsberedningens och Justitiedepartementets text Svarta listan. Det är en uppradning av ord och fraser som man ska ersätta i författningsspråk.