Har ni hört talas om ordet hen? Jag tror att jag har använt det någon gång här i bloggen. Det smög sig in i svenskan för några år sedan, och jag tror vi ska tacka transpersonerna för att det överhuvudtaget har något fotfäste (för att förvirrande nog använda två kroppsmetaforer i samma mening). En person som är lite av vardera kön vill nämligen inte alltid kallas för han eller hon. Då passar ju en mittemellanform bra: hen.
Ordet kommer från finskan, som är ett språk som fullkomligt struntar i könsbestämmande pronomen. I Finland säger man hän om såväl August som Lotta. Dessutom passar ju hen bra i svenskan, eftersom de har konsonanterna från personpronomenen och vokalen från sakpronomenen. Hen blir på så sätt som en blandning av hon, han, den och det. Perfekt.
Några år efter några år sedan kom något ljushuvud på att man också skulle kunna använda ett könsneutralt pronomen när man pratar om en potentiell person: ”Om någon parkerar på gräsmattan måste hen betala böter”. Också perfekt.
Jag slår hårda slag för att stoppa in hen i såna där meningar. Traditionellt har man använt han eftersom kvinnorna ändå bara satt hemma och skvallrade och inte förstod något. Nu känns ju det lite 1999 så många har börjat skriva han eller hon. Det är ju en lösning som fungerar några enstaka gånger, men det blir jobbigt att slänga sig med det mer frekvent. ”Om någon parkerar på gräsmattan måste han eller hon betala böter till hans eller hennes lokala polismyndighet och om han eller hon inte har gjort det innan årsskiftet kommer kronofogden hem till honom eller henne”. Du ser ju. Inte perfekt.
Efter denna grundliga och övertygande argumentation borde ni vid det här laget vara sålda. Därför går jag nu vidare till nästa nivå.
Jag håller på att skriva en uppsats nu. I den hänvisar jag till mina informanter, som är ett gäng SFI-elever. Jag tycker inte att det känns meningsfullt att avslöja deras kön hela tiden. För varför vore den informationen mer intressant än till exempel deras nationalitet, deras yrke eller deras sociala status? Visst, könet spelar roll, men jag är trött på att se människor som könsorgansbärare. Därför vill jag anonymisera informanternas kön genom att hänvisa till alla med ordet hen.
För övrigt är jag drabbad av en sjukdom som kallas sexism. Jag biter ihop i kampen mot den, men den växer som en cancersvulst och ibland verkar det omöjligt att vinna över den. När jag läser litteraturreferat bedömer jag därför vetenskapen olika beroende på om det är en man eller en kvinna som står bakom den. Nu har jag varit osunt ärlig men jag tror att alla som tycker att jag är ett gubbsvin nu är hycklande skenhelgon. Det kanske inte stämmer på alla men jag tänker låta majoriteten stå för verkligheten.
Alltså: i min uppsats litteraturreferat funderar jag på att namnge författarna med efternamn, och sedan hänvisa till dem med hen.
Det funderar jag på. Trots den grundliga och övertygande argumentationen ovan har jag dock inte köpt något. Min uppsats handlar ju inte om könsneutralitet, utan om att myndigheters webbplatser borde vara skrivna så att folk förstår. Att blanda in min visserligen lite vetenskapliga men ändå personliga ideologi i den texten kanske är att försöka slå två omaka flugor med en för liten flugsmälla. Jag vill ju att de som läser uppsatsen ska läsa den, inte fundera över varför jag inte hittar till a- och o-tangenterna.
Rubriken till detta inlägg är efterhandskonstruerad. Det hette ”Jag vill ha ett transexuellt pronomen”. Sedan insåg jag att jag redan har ett, men att jag inte kan använda det fritt. Jag vill att hen ska bli mitt, att det ska flytta in permanent i min vokabulär. Därför bytte jag ut ”ha” mot ”äga”. För än äger jag det inte.
Äger du det, vill du äga det och hur vill du i så fall förvärva det? Du kan ha blivit såld på den utopiska argumentationen, men hur ofta har du egentligen råd med att dina läsare funderar på något annat än vad din text handlar om? Hen måste börja användas i vanliga texter för att kunna bli ett vanligt ord. Vem orkar bära fanan?
—
Vad långt det blev. Här får du en tackpresent:
